På 1950-talet levererade tyska Deutz tio lokomotorer till SJ. Litterat på dessa var först Z42 men de hamnade sedan i Z3-familjen. Z3-lokomotorerna användes bland annat på Inlandsbanan innan de starkare Z65-lokomotorerna kom. I Arvidsjaur användes Z3 parallellt med Z65 och fick då smeknamnet ”Strykjärnet”. Under 1970-talet överfördes Z3 till tjänstefordonsparken och några lok överlevde in på 1990-talet.
På 1920-talet var hästar fortfarande vanliga som dragkraft vid växling, speciellt vid industrier. Lambert Bjurström insåg att ett litet bensindrivet lok skulle vara mycket effektivare. Med utgångspunkt från en Fordmotor som drev hjulaxlarna med kedjor konstruerade han ett enkelt växellok och lokomotorn var född. Bjurström började samarbeta med AB Slipmaterial i Västervik som hade den lediga verkstadskapacitet som behövdes och 1925 startade serietillverkning.
Under 1940-talet dominerade ångloken på rangerbangårdarna. Hamnspår och industrispår hade ingen kontaktledning och elektriska lok kunde inte användas. Lokomotorerna som fanns var för svaga och SJ beslöt att köpa in två större och kraftigare dieselmotorlok och prova dem. Det blev två lok byggda i England och som levererades 1949 från English Electric. Loktypen var av samma konstruktion som British Rail class 08, som byggdes i hela 1 193 exemplar fram till 1962. Det är det brittiska lok som funnits i flest exemplar.
