Ånglok

Ångfinka SJ littera Fo3 nr 25714

Under ånglokstiden värmdes persontågen med ånga från loket. När stambanorna elektrifierades på 1920-talet uppstod ett problem då vagnarna inte hade utrustning för elektrisk uppvärmning. SJ beställde därför 15 stora ångfinkor, som levererades 1926 för Västra Stambanan, Stockholm-Göteborg. Ångfinkan var i princip ett ånglok utan drivmaskineri och bemannades med enbart en eldare. Ångfinkorna kom också till användning när tågen blev så stora att ånglokets ångvärme inte räckte. I Norrland användes ångfinkor i den så kallade tysktrafiken under andra världskriget.

Ånglok SJ littera B nr 1085, 1147, 1222, 1432

B-loket var så bra att det 34 år efter att första loket levererats till SJ 1909, köptes tre nya av det privata bolaget Stockholm-Westerås-Bergslagernas Järnvägar, SWB. SJ köpte 96 B-lok fram till 1919 och de kom att tjänstgöra över hela landet. B-lok som kämpade med Nordpilen i de svåra stigningarna och skarpa kurvorna på stambanan genom övre Norrland. När huvudlinjerna elektrifierades blev det mindre arbete för de förhållandevis tunga B-loken och en del såldes till privata järnvägsföretag. Ett av våra B-lok, 1147, såldes till SWB, men återkom vid förstatligandet.

Ånglok SJ littera E2 nr 1329, 1456

E-loket byggdes för Norrlandstrafiken, ett lätt lok med lågt axeltryck som skulle fara varsamt fram med det då bräckliga spåret på stambanan. Det var den första loktypen vid SJ där ångcylindrarna placerades innanför lokets ramverk. För lokpersonalen bjöds det också på lite extra komfort, sluten hytt, så kallad Norrlandshytt. Tidigare hade lokhytterna varit öppna baktill. E-loket byggdes i 130 exemplar åren 1907-1920. Åren 1935-1951 byggdes 90 lok om och försågs med en främre löpaxel. De ombyggda loken betecknades E2.

Pages