Järnvägarna elektrifierades och knuffade undan ångloken, men det fanns spårområden där elektrisk drift inte var möjlig. Det gällde till exempel hamnspår och industriområden. Detta behov födde batteriloken. De första tre batteriloktyperna som SJ anskaffade hade littera Öa, Öb och Öc. De drevs alla via batterisatsen på loken och de kunde inte köras med elkraft direkt från kontaktledningen. När Öd-loken började levereras 1942 hade detta problem lösts. Det kan drivas antingen med växelström från kontaktledningen eller likström från batterierna. Batterierna blev dock tunga och underhållskrävande och ackumulatorloken blev aldrig den succé man hoppats på. Dieselloken tog över i hamnar och industriområden och fick batteriloken fick andra uppgifter. Öd-loken kom att användas i elrevisionståg fram till början av 1980-talet. Öd nr 450 överläts 1985 till Malmbanans Vänner. Nu finns loket i Norrbottens Järnvägsmuseum som det sista av sin typ.